Det finns så mycket mera

I veckans avsnitt av Gift vid första ögonkastet åker vi på bröllopsresa till Prag som den här vecka in mitten av september visade sig från sin allra somrigaste sida – temperaturen närmade sig 30 på dagarna.

Jag har varit i Prag två gånger tidigare, senast med min dotter kring jul för fem sex år sedan, så jag kände att jag hade bra koll på staden men den här gången fick jag se mer. Dels för att det var kalasväder och vi promenerade runt, dels för att resan innehöll en del utfärder.

Vi filmades större delen av dagarna, givetvis under alla aktiviteter och sedan dagliga synkar (personliga intervjuer) där vi i enskildhet berättar för kameran vad vi tycker, tänker och känner. Mad tanke på hur mycket vi upplevde under dessa tre dagar så är det synd att så lite kommer med i det slutredigerade teveprogrammet. Jag förstår att det är så, men jag tänker också på all energi och allt jobb som lagts på att hitta inspelningsplatser, fråga om vi får filma på restauranger, och vända ut och in på varje situation och känsla. Dessa upplevelser och samtal kommer nu “bara” oss till nytta – men det är också skönt att vissa delar av vårt äktenskap förblir vår egendom.

Bilden är från en trädgård (Vrtbovská zahrada där vi i veckans avsnitt sitter och pratar om kärlekens språk) som är byggd i olika nivåer och mitt i bilden står vår ständiga följeslagare William och filmar. Efter detta åt vi en fantastisk lunch på en takrestaurang intill, inte heller detta kom på teve, men som sagt alla minnen delar vi inte.

Måste du säga Ja? 

En av de vanligaste frågorna som jag har fått de senaste veckorna är “Har ni skrivit kontrakt på att saga Ja vid giftermålet?

Svaret är enkelt och kort – Nej.  Inte ens SVT kan tvinga någon att gifta sig men efter att ha gått igenom många timmar av enkäter och intervjuer och redan innan haft en tilltro till experter och experiment så är risken för ett nej väldigt liten. Jag hade redan vid vigseln lagt två veckor på filmande och investerat massor av tid och tanke på experimentet. Första telefonintervjun var nog tre månader innan själva giftermålet. Och för varje steg jag kom närmare slutet så investerade jag mer av mig själv.

När Gift vid första ögonkastet avslutas i maj har jag levt med detta i nästan ett helt år – från ansökan till efterspel. Om någon hade berättat att detta skulle ta ett år av energi, tankar, bekymmer och stress så hade jag tänkt efter en extra gång innan jag gick vidare.

Men om sanningen ska fram, så hade jag nog gått vidare i alla fall…

Underkläder till en okänd kvinna

När jag gifter mig tycker jag det är helt naturligt att min fru ska bära strumpor från min e-handel.

Men att ge någon helt okänd intima underkläder är knappast utan risk. För några år sedan skrevs denna långa diskussion på sajten Familjeliv efter att en kund hos mitt företag givit sin fru underkläder i julklapp. Dessa hade inte tagits emot väl, och många reagerar starkt på att intima gåvor kan vara okänsligt. Så hur skulle min okända fru ta emot min gåva?

Jag resonerade så här. Om experterna har gjort sitt jobb så är hon en kvinna som gillar mode och lite glamour och då kommer hon tycka om min gåva. Och jag måste vara mig själv, jag skulle inte kunna vara gift med någon som tycker att min verksamhet, med en hel del sensuella underkläder, är märklig eller suspekt.

Så dagen innan vårt bröllop får min blivande fru ett paket innehållande en diskret och snygg stay-up-strumpa med ett naturellt ben och cremefärgad spetstopp. Min tanke med detta färgval var att hon förmodligen varit gift tidigare, är i min ålder och då tycker att helvita ben är lite fel men vill ändå ha lite vitt eftersom det är så starkt förknippat med brudens klädsel.

Jag håller tummarna för att strumporna tas emot på rätt sätt.

Den 12 september

Den 12 september 1990 befann jag mig på en före detta klasskamrats 25-årsfest i hennes föräldrars villa i Bromma. När jag satt där i en soffa och pratade med någon innan middagen såg jag en kvinna i svart klänning komma gående nerför trappan. Det var första gången jag såg den kvinna som kom att bli min första fru

På dagen 26 år senare, den 12 september 2016, står jag och väntar på att för första gången få se den kvinna som ska bli min andra fru. Jag har inte en aning om hur hon ser ut. Inte om hon är lång eller kort. Smal eller kraftig. Blond eller mörk. Jag vet ingenting mer än att jag veckorna innan varit brutalt ärlig om vilken kvinna jag söker och vad hon kommer att få i mig.

För att ett arrangerat äktenskap ska fungera måste de som arrangerar få all information. Min första utmaning i experimentet “Gift vid första ögonkastet” var att skala bort mina olika personas som jag utan ansträngning använder i mitt dagliga liv. Jag måste skala bort fasaden och blotta det sanna jaget. Om jag inte kan förmedla exakt vad jag söker och vem jag är finns det ingen expert i världen, hur kompetenta de än är, som kan hitta min perfekta match. Och det gäller även min blivande fru – jag hoppas att hon också lyckats med detta.

Jag har svarat på enkäter och blivit intervjuad av experter, och jag har som sagt varit mycket uppriktig, inte hållit något tillbaka.

Det enda jag egentligen inte haft så mycket åsikter om under uttagningen var utseendet på min blivande fru och nu stod jag där framme och väntade och undrade – eller snarare fylld av skräck. Skulle experterna ha hittat rätt och hade jag lyckats förmedla mitt sanna jag?

Att kasta sig in i det okända

I juni förra året tog jag första steget mot något helt okänt, något jag aldrig tidigare varit med om. Jag såg en annons på nätet om teveprogrammet “Gift vid första ögonkastet” och anmälde mig.

Lifehack.org

Jag tycker själv att det är lite galet att ta sådana här stora och skrämmande steg men de som känner mig tycker nog att det här är precis vad de förväntar sig av mig – något lite utöver det vanliga. När jag tänker efter så har de faktiskt helt rätt.

Min mamma berättar dock att jag som liten var ängslig och rädd för allt som var okänt; att åka tunnelbana, att gå till fotografen eller att gå in på ett stort mörkt museum. Men växte upp i en trygg miljö där jag blev säker och efter inte alltför många år började jag kasta mig in i det okända. Jag startade otaliga projekt och redan som 16-åring startade jag mitt första egna företag. Och det har blivit många företag på vägen fram till idag.

I slutet på 2001 flyttade jag hem till Stockholm efter några år i London. Efter många år i it-branschen var jag nyfiken på e-handel och 2003 lanserade jag en webbutik som sålde nylonstrumpor. Jag hade inte en aning om vad jag givit mig in i, en helt ny bransch med produkter jag inte kunde något om och dessutom i en tid då mina finanser var så ansträngda att jag inte ens hade råd att registrera ett nytt företag – jag fick nästan panik när den första beställningen kom in efter bara två dagar.

Det okända är spännande och kittlande men för mig är risken alltid kalkylerad. Att starta företag i en bransch jag inte kunde något om var givetvis riskfyllt men jag hade startat många företag tidigare och det okända var endast produkten och branschen. Att anmäla mig till ett teveprogram där jag gifter mig har givetvis många okända faktorer men också en hel del kända, jag har gift mig tidigare, jag har varit med kvinnor tidigare och jag skulle få assistans av programmets experter.

Att vara entreprenör är att ständigt utmana etablerade branscher, gamla tankemönster, sin omgivning och sig själv. Och att lära sig något nytt är att utvecklas. Det passar inte alla men det är definitivt för mig.

Att jag gifter mig vid första ögonkastet är faktiskt helt naturligt.