Jag har under flera år varit fascinerad över att ett media gör nyheter på ett annat medias produktion. Än mer nu när jag är mitt uppe i det med Gift vid första ögonkastet.

Lite fakta: Årets säsong av teveserien Gift vid första ögonkastet spelades in under 43 dagar i september och oktober 2016. Cirka 1.030 timmar av mitt liv. Av dessa timmar dokumenterade jag och frun, med våra dagbokskameror, och filmteamet cirka 70 timmar och dessa har av produktionen redigerats ner till (nu gissar jag lite) 90 minuter som sänds över åtta avsnitt.

90 minuter av 1.030 timmar visas av vår relation på teve.

Det blir ungefär 0,14 procent som blir till den helhet som kablas ut. För dig som tittar blir detta 100 procent – en sanning baserad på en bråkdel av vår verklighet.

När sedan nästa media (tabloider, nätsajter och radio) rapporterar om detta, så tar dom bara upp delar av denna bråkdel – en ännu mindre bråkdel som för deras publik uppfattas som den 100-procentiga sanningen.

Ett exempel ur ”Gifta”: i avsnitt fyra sitter jag och tittar på en direktsänd modevisning från Paris och det upprör min fru så till den milda grad att hon vill att jag ska förklara mig, det syns tydligt i bild hur jag verkligen inte orkar bemöta hennes frågor. Jag tror till och med att jag säger ”Jag orkar inte”. Den här dagen är det två veckor efter bröllopet och jag är oerhört trött på teve-produktionen, jag vill vara ifred, vara på tu man hand med min fru och lära känna henne på riktigt, utan en kamera i rummet. Produktionen upprepar, som ett mantra, att vi ska låtsas att dom inte är där, bara bete oss naturligt, men det är inte jättelätt. När dom kommer för att filma den kvällen vill jag knappt släppa in dom i lägenheten, jag gör kaffe till mig själv men frågar inte teve-teamet om dom vill ha (jag ska ju bete mig som om dom inte är där) och min fru blir upprörd över att jag inte är en bättre värd. Det här är bara en del av sammanhanget just innan klippet som kommer med i teve – till detta har vi haft en dag som alla andra med glädje, skratt, arbete, matbestyr, problem och lösningar.

Det här är såklart inte unikt för just det här programmet men det går upp för mig nu när jag ser det från insidan och upplever det på riktigt – läser kommenterar på nätet från personer som onyanserat och okritiskt tar ett teveprogram (även en dokumentär) som sanning. Jag kan ha överseende med att många tror att sanningen är så enkel men jag förväntar mig mer av journalister. Dom borde stå för högre verkshöjd, kritiskt tänkande och en gnutta intelligens – nåja, ganska mycket intelligens faktiskt.

Min kritik är inte mot produktionen eller redigeringen, de ska skapa bra teve, hitta bra ”cliff hangers” så att du längtar efter nästa avsnitt – det är deras jobb och dom har gjort det bra. Jag menar att vi måste bli mer kritiska och mer rationella som mediekonsumenter och har nyligen skrivit: Har information blivit värdelös och Fejknyheter tar bara nästa steg.

När en journalist refererar till en bråkdel av en bråkdel av en verklighet så fördummar hen inte bara sin publik utan även sig själv och sitt förtroende. Jo, jag fattar att detta handlar om klick-ekonomi och snabba (enkla) texter men det vore ju mycket trevligare om journalisterna kunde lyfta näsan över dypölens yta och se den stora bilden. Hur får vi ihop relationer i dagens samhälle? Hur reagerar en relation på yttre påverkan? Hur går det att prestera på jobbet och samtidigt hitta rätt i en ny relation? Hur känns det att bli ”bortgift”?

Men det jag sett hittills har enbart varit bökande i dypölen efter små klick-vänliga smulor – bråkdelar av 0,14 procent.