Den 12 september 1990 befann jag mig på en före detta klasskamrats 25-årsfest i hennes föräldrars villa i Bromma. När jag satt där i en soffa och pratade med någon innan middagen såg jag en kvinna i svart klänning komma gående nerför trappan. Det var första gången jag såg den kvinna som kom att bli min första fru

På dagen 26 år senare, den 12 september 2016, står jag och väntar på att för första gången få se den kvinna som ska bli min andra fru. Jag har inte en aning om hur hon ser ut. Inte om hon är lång eller kort. Smal eller kraftig. Blond eller mörk. Jag vet ingenting mer än att jag veckorna innan varit brutalt ärlig om vilken kvinna jag söker och vad hon kommer att få i mig.

För att ett arrangerat äktenskap ska fungera måste de som arrangerar få all information. Min första utmaning i experimentet ”Gift vid första ögonkastet” var att skala bort mina olika personas som jag utan ansträngning använder i mitt dagliga liv. Jag måste skala bort fasaden och blotta det sanna jaget. Om jag inte kan förmedla exakt vad jag söker och vem jag är finns det ingen expert i världen, hur kompetenta de än är, som kan hitta min perfekta match. Och det gäller även min blivande fru – jag hoppas att hon också lyckats med detta.

Jag har svarat på enkäter och blivit intervjuad av experter, och jag har som sagt varit mycket uppriktig, inte hållit något tillbaka.

Det enda jag egentligen inte haft så mycket åsikter om under uttagningen var utseendet på min blivande fru och nu stod jag där framme och väntade och undrade – eller snarare fylld av skräck. Skulle experterna ha hittat rätt och hade jag lyckats förmedla mitt sanna jag?