När 0,14 blir 100

Jag har under flera år varit fascinerad över att ett media gör nyheter på ett annat medias produktion. Än mer nu när jag är mitt uppe i det med Gift vid första ögonkastet.

Lite fakta: Årets säsong av teveserien Gift vid första ögonkastet spelades in under 43 dagar i september och oktober 2016. Cirka 1.030 timmar av mitt liv. Av dessa timmar dokumenterade jag och frun, med våra dagbokskameror, och filmteamet cirka 70 timmar och dessa har av produktionen redigerats ner till (nu gissar jag lite) 90 minuter som sänds över åtta avsnitt.

90 minuter av 1.030 timmar visas av vår relation på teve.

Det blir ungefär 0,14 procent som blir till den helhet som kablas ut. För dig som tittar blir detta 100 procent – en sanning baserad på en bråkdel av vår verklighet.

När sedan nästa media (tabloider, nätsajter och radio) rapporterar om detta, så tar dom bara upp delar av denna bråkdel – en ännu mindre bråkdel som för deras publik uppfattas som den 100-procentiga sanningen.

Ett exempel ur “Gifta”: i avsnitt fyra sitter jag och tittar på en direktsänd modevisning från Paris och det upprör min fru så till den milda grad att hon vill att jag ska förklara mig, det syns tydligt i bild hur jag verkligen inte orkar bemöta hennes frågor. Jag tror till och med att jag säger “Jag orkar inte”. Den här dagen är det två veckor efter bröllopet och jag är oerhört trött på teve-produktionen, jag vill vara ifred, vara på tu man hand med min fru och lära känna henne på riktigt, utan en kamera i rummet. Produktionen upprepar, som ett mantra, att vi ska låtsas att dom inte är där, bara bete oss naturligt, men det är inte jättelätt. När dom kommer för att filma den kvällen vill jag knappt släppa in dom i lägenheten, jag gör kaffe till mig själv men frågar inte teve-teamet om dom vill ha (jag ska ju bete mig som om dom inte är där) och min fru blir upprörd över att jag inte är en bättre värd. Det här är bara en del av sammanhanget just innan klippet som kommer med i teve – till detta har vi haft en dag som alla andra med glädje, skratt, arbete, matbestyr, problem och lösningar.

Det här är såklart inte unikt för just det här programmet men det går upp för mig nu när jag ser det från insidan och upplever det på riktigt – läser kommenterar på nätet från personer som onyanserat och okritiskt tar ett teveprogram (även en dokumentär) som sanning. Jag kan ha överseende med att många tror att sanningen är så enkel men jag förväntar mig mer av journalister. Dom borde stå för högre verkshöjd, kritiskt tänkande och en gnutta intelligens – nåja, ganska mycket intelligens faktiskt.

Min kritik är inte mot produktionen eller redigeringen, de ska skapa bra teve, hitta bra “cliff hangers” så att du längtar efter nästa avsnitt – det är deras jobb och dom har gjort det bra. Jag menar att vi måste bli mer kritiska och mer rationella som mediekonsumenter och har nyligen skrivit: Har information blivit värdelös och Fejknyheter tar bara nästa steg.

När en journalist refererar till en bråkdel av en bråkdel av en verklighet så fördummar hen inte bara sin publik utan även sig själv och sitt förtroende. Jo, jag fattar att detta handlar om klick-ekonomi och snabba (enkla) texter men det vore ju mycket trevligare om journalisterna kunde lyfta näsan över dypölens yta och se den stora bilden. Hur får vi ihop relationer i dagens samhälle? Hur reagerar en relation på yttre påverkan? Hur går det att prestera på jobbet och samtidigt hitta rätt i en ny relation? Hur känns det att bli “bortgift”?

Men det jag sett hittills har enbart varit bökande i dypölen efter små klick-vänliga smulor – bråkdelar av 0,14 procent.

Har information blivit värdelös?

Det sägs att “tid är pengar” med det gäller ju bara för den som har ont om tid. För den som har ett överflöd av tid är den inte speciellt värdefull alls.

Detsamma är självklart för andra saker som vi värderar högt – begränsad tillgång är lika med högt värde – guld, diamanter, antikviteter.

De senaste åren har informationsmängden ökat lavinartat och vi ser ännu ingen avmattning.

– På två dagar skapar vi nu lika mycket information som hela mänskligheten gjort fram till 2003, sa Eric Schmitt 2010, tidigare CEO på Google

Året därefter 2011 så bedömdes att informationsmängden dubblades var elfte timme enligt data från IBM, Gartner och Accenture. Idag räknar man med att informationsmängden ökar med 250 gånger per vecka.

Att överflödet på information gjort att informationsarbetare som journalister blivit allt lägre ekonomiskt värderade är det få som säger emot. Frågan som jag ställer mig är om även värdet på informationen börjar närma sig noll?

Att vi människor har en stor och omättlig hunger efter information är dokumenterad men fyller vi nu på med information som inte betyder något? Falska rapporter, vinklade nyheter och gulliga katter – skräpmat för hjärnan.

Det finns hur mycket som helst av denna skräpinformation som just nu skriker på vår uppmärksamhet, ofta sådant som vi redan visat intresse för, och vi har inga naturliga metoder att filtrera. Det kräver ansträngning och tid, något vi har ont om, något vi värderar högt.

För många av oss är tid pengar och då får den värdelösa informationen större betydelse. På samma sätt som vi äter färdiglagad mat till middag för att spara tid, konsumerar vi onyttig information för att tillfredsställa vårt informationsbehov. Dags för en detox!

Fejknyheter tar bara nästa steg

Den senaste tiden har vi pratat mycket om fejknyheter eller om fejkmedia.

Att organisationer och företag stått bakom nyheter är inget nytt, det har förmodligen pågått så länge det funnits media som människor konsumerat. Om det helt plötsligt slås larm om att svanar plockas på dun utan att bli bedövade så är det förmodligen en djurrättsorganisation som står bakom nyheten. Och det finns en hel yrkeskår som jobbar med detta – PR-konsulterna.

Jag ser inget fel i detta, inte alls faktisk, men hittills har nyheterna faktiskt varit nyheter, det är bara någon med intresse bakom som stått för underlaget Givetvis måste vi konsumenter vara källkritiska, jag skrev om detta för tre år sedan. Då tog jag upp exempel från boken “Trust me I’m lying” men det finns bra exempel även här i Sverige, ta bara runstenen som blev en riksnyhet efter att en skolklass lagt ut en påhittad annons på Blocket.

Nu har fejknyheter tagit ett steg till, nu är dom inte så harmlösa längre, nu ska dom inte sälja ett varumärke, ett intresse eller en runsten. Nu säljer fejkade nyheter värderingar och åsikter. Och vi har bara oss själva att skylla, det här är bara nästa steg. Så här säger Alexander Bard i Resumé:

– Problemet är att tidningarna är för dåliga på att leverera sanning. Journalister påstår att deras sanningar är vidimerade. Men det är de inte alls. Ni har ljugit och farit med osanning i decennier. Det visar sig att informationsflödet som kommer från Dagens Nyheter inte är så jävla mycket bättre än det som kommer från Breitbart News

Jag önskar verkligen att det inte vore så här och att det fanns en snabb och smidig lösning, men det gör det nog inte. Vi kommer ha de media vi förtjänar och få de nyheter vi förmår konsumera – och för de flesta kommer dessa nyheter till största delen att bekräfta den världsbild de redan har. Det här är något vi upplever varje dag då till exempel Google Now presenterar de nyheter som deras algoritm tycker passar dig bäst idag, det vill säga nyheter som passar in på det du redan läst och visat intresse för. Nyheter som bekräftar det du redan vet.

– Den som sorterar flödet av information, och presenterar det bästa för just dig, kommer du att återvända till, säger Bard vidare i Resumé.

Personligen tror jag just därför att källkritik och ännu bredare konsumtion av media blir viktig. Du kan inte bara förlita dig på de nyheter som dyker upp på Facebook, Google-sökningar eller YouTube. Du måstre våga konsumera nyheter från andra källor också, från både högt och lågt, från både offline och online. Det här måste alla lära sig från barnsben.

Att kritiskt dela

Ända sedan jag delade mitt liv med en mycket kompetent pr-konsult har jag varit medveten om hur medierna påverkas av företag, organisationer och andra krafter som vill använda mediernas megafon i sin egen sak.

trustmeimlyingPå den tiden satt vi ofta och läste SvD, Dagens Industri och DN på morgonen och såg hennes texter publiceras med en journalists underskrift. Hon var duktig på att skriva artiklar som var neutrala nog att oredigerade tas in i det redaktionella materialet och samtidigt använda hennes klienter som referenser och exempel för att bekräfta påståendet.

Om vi nu så pass enkelt, om än kompetent, kan påverka våra kanske mest tongivande och seriösa pappersmedier så är det givetvis mycket enklare att påverka nutidens megafoner, bloggare och privatpersoner i sociala medier. I princip ingen av dessa har kritiskt källgranskade i sin utbildning och inte heller medvetandet om påverkan i bakhuvudet när de skriver.

För några veckor sedan blev jag uppmärksammad på boken Trust me I’m lying av Ryan Holiday, marknadschef på American Apparel. Denna smått fantastiska bok har gått mig helt förbi trots att den kanske är förra årets mest relevanta bok för alla som är aktiva i sociala medier. Det var först för en månad sedan som jag uppmärksammade den tack vare Association for Design and Advertising, ADA. Jag har ännu inte läst klart boken men enbart inledningen får mig att till hälften fascineras och till hälften känna avsky.

I boken beskriver Holiday hur han medvetet hittar på skandaler och planterar “nyheter” hos bloggare och medier. Om det är denna insikt som idag fått Genusfotografen att i elfte timmen ändra sitt sexistpris till att inte gå till American Apparel låter jag vara osagt, men den senaste veckans publicitet kring priset har givit klädkedjan några spaltmeter till. [Se uppdatering nedan]

Så här skriver Oscar Svenäng, digital strateg på Spoon, på bloggen ADA:

“Det börjar med att en unisexskjorta i American Apparels onlinebutik avbildas på ett visst sätt för män och ett helt annat sätt för kvinnor. När företagets manliga modell visar plagget är det i kombination med jeans eller chinos, med skjortknapparna knäppta och en seriös mannekängmin. På bilderna där en kvinna modellerar exakt samma skjorta, då är själva skjortan det enda plagg hon har på sig. Hon står heller inte med ett straight face. Hon kränger sig och ser lite sexuellt upphetsad ut.

När bilderna publiceras på American Apparels hemsida går ett anonymt tips om den okonventionella porträtteringen ut till ett antal bloggare, gärna sådana som gjort sig kända för att prata om hur den senaste H&M-kampanjen visar onaturligt smala kvinnor i onaturliga poser. Bloggarna är inte sena att nappa på betet, det är ju trots allt en skandal. När sedan tillräckligt många upprörda läsare kommenterat och ondgjort sig över bilderna är det dags att växla upp ett steg.

Denna gång når tipsen några lite större bloggare, som kanske är lite mindre kontroversiella, och som har en bredare publik. Antagligen går ett par anonyma tips till några mindre lokaltidning. Tipsaren hänvisar inte längre till bilderna i sig, utan till bloggarna som skrev om dem i det första skedet. En nyhet har på så sätt gjorts legitim av någon som egentligen inte gjort någon källresearch värd namnet. Kedjan fortsätter uppåt. Nästa anhalt är ett något större, eventuellt rikstäckande, organ. Kanske någon form av fackpress som pratar om bloggsfären. Kanske rent av en rikstäckande morgontidning. “

Tänk på detta nästa gång du indignerat och okritiskt delar något på din blogg, Twitter eller Facebook. Det finns (nästan) alltid en avsändare med ett syfte.

[Uppdaterat 2014-02-11 07:29: Genusfotografen delade ut priset till American Apparel. På genusfotografen.se skrev hen “Näe. Nu har jag bestämt mig. American Apparel ska inte få min guldtuttmugg.” Detta tolkade jag som att priset inte skulle delas ut men det var prisets form som ändrades, det blev inte en mugg utan en napp.]