När alla säger att det är perfekt

Har du varit med om att några gemensamma vänner sagt att “ni skulle passa jättebra ihop”, eller “varför är inte ni ett par”?  På så sätt har du kanske fått upp ögonen för en helt ny relation, en relation som du inte tidigare övervägt. Så är det med experimentet “Gift vid första ögonkastet“. Där har fyra trovärdiga och kunniga experter parat ihop mig med en, i deras ögon, perfekt kvinna. Redan från början är tanken att vi är ett prefekt par förankrad i mina tankar – att tro på något kan göra underverk. Jag både vill att de ska ha rätt och hör dom säga att dom har gjort rätt.

Jag vet redan efter några dagar att jag aldrig blivit ihop med min fru utan experternas “match making”. Men jag förstår varför de matchat oss med varandra och min tro på deras kunskap är orubbad – jag vill att hon ska vara “kvinnan i mitt liv” och med tro kan jag åstadkomma mycket.

En ordentlig tro på sig själv, sina egna idéer och förmågan att peppa sig själv är också nödvändiga förmågor för att lyckas som företagare.

Ett nystartat företag i USA har bara 35 procents chans att överleva i fem år, men studier har visat att över 80 procent av entreprenörerna bedömde chansen som minst 60 procent. Och en tredjedel ansåg sig vara 100 procent säkra på att lyckas. Är optimism en förutsättning för att bli entreprenör?

– En av fördelarna med att vara optimistisk är att det förstärker uthålligheten vid motgångar, säger nobelpristagaren och psykologiprofessorn Daniel Kahneman i sin bok “Thinking fast and slow”. De flesta entreprenörer ser världen som mer godartad än den egentligen är, sina förmågor som mer fördelaktiga än de verkligen är och de mål dom sätter upp som mer realistiska.

Vi lär idag ut entreprenörskap i skolorna men frågan som uppstår är då om man kan lära ut optimism? Jag ställer frågan till Kahneman.

– Läs Martin Seligmans bok om optimism (Learned Optimism), svarar Kahneman i ett mejl till mig, den beskriver hans arbete med att lära ut optimism.

Att vara entreprenör är att vara obotlig optimist och att kunna lyfta sig själv när alla andra trycker ner dig.

I mitt äktenskap har jag all utomstående hjälp och pepp man kan tänka sig och med min egen förmåga till självsuggestion och självpepp så tror jag uppriktigt på hela experimentet.

Ord är som en pil

“Genom att behålla fattningen i ett krisartat ögonblick kan du bespara dig åratal av besvär och vånda. Sårande ord som någon kastar ur sig i ett ögonblick av ilska har lett till många brutna vänskapsförhållanden. Ord är som pilar: när de väl skickats iväg är det omöjligt att ta tillbaka dem. Så välj dina ord med omsorg.”

Så skriver Robin Sharma i boken “Vem gråter vid din grav?”. Det här gäller så klart alla ord, även de positiva, men det är oftast de sårande som vi efteråt kommer att ångra och då är det försent. Även om vi ber om ursäkt och bedyrar hur mycket vi ångrar oss så har skadan redan skett – pilen har redan träffat.

Många människor skyller sina sårande ord på att de är känslomänniskor och att de känner starkt för situationen. Visst ska vi känna passion och visa känslor men att tappa humöret och agera irrationellt eller inkonsekvent kommer att påverka din omgivning negativt. Sharma skriver också att ledare måste uppträda lugnt och konsekvent i en stressig eller pressad situation – de agerar inte känslomässigt. Driver du en verksamhet måste din personal och dina kunder kunna förutse vad som kommer att hända i en kris, det måste vara konsekvent och rationellt.

Att annat problem med att tappa humöret är att det kan bli en vana och vanor kan med tiden bli en del av vår karaktär, av vår personlighet. Tänk bara på hur många, i övrigt vettiga, människor som beter sig irrationellt och aggressivt så fort de sätter sig bakom ratten på en bil. De tutar, skäller på medtrafikanter och svär för sig själva.

Känslor är bra, men var försiktig med hur de används och tänk på att utkastade ord inte går att ta tillbaka. Tänk efter och tänk efter igen innan du säger eller skriver något kritiserande. Tryck aldrig på “Sänd” för det där mejlet när du fortfarande är upprörd, det kan vänta en timme eller till i morgon då du kan läsa igenom igen och stå för varje enskilt ord.

Att kasta sig in i det okända

I juni förra året tog jag första steget mot något helt okänt, något jag aldrig tidigare varit med om. Jag såg en annons på nätet om teveprogrammet “Gift vid första ögonkastet” och anmälde mig.

Lifehack.org

Jag tycker själv att det är lite galet att ta sådana här stora och skrämmande steg men de som känner mig tycker nog att det här är precis vad de förväntar sig av mig – något lite utöver det vanliga. När jag tänker efter så har de faktiskt helt rätt.

Min mamma berättar dock att jag som liten var ängslig och rädd för allt som var okänt; att åka tunnelbana, att gå till fotografen eller att gå in på ett stort mörkt museum. Men växte upp i en trygg miljö där jag blev säker och efter inte alltför många år började jag kasta mig in i det okända. Jag startade otaliga projekt och redan som 16-åring startade jag mitt första egna företag. Och det har blivit många företag på vägen fram till idag.

I slutet på 2001 flyttade jag hem till Stockholm efter några år i London. Efter många år i it-branschen var jag nyfiken på e-handel och 2003 lanserade jag en webbutik som sålde nylonstrumpor. Jag hade inte en aning om vad jag givit mig in i, en helt ny bransch med produkter jag inte kunde något om och dessutom i en tid då mina finanser var så ansträngda att jag inte ens hade råd att registrera ett nytt företag – jag fick nästan panik när den första beställningen kom in efter bara två dagar.

Det okända är spännande och kittlande men för mig är risken alltid kalkylerad. Att starta företag i en bransch jag inte kunde något om var givetvis riskfyllt men jag hade startat många företag tidigare och det okända var endast produkten och branschen. Att anmäla mig till ett teveprogram där jag gifter mig har givetvis många okända faktorer men också en hel del kända, jag har gift mig tidigare, jag har varit med kvinnor tidigare och jag skulle få assistans av programmets experter.

Att vara entreprenör är att ständigt utmana etablerade branscher, gamla tankemönster, sin omgivning och sig själv. Och att lära sig något nytt är att utvecklas. Det passar inte alla men det är definitivt för mig.

Att jag gifter mig vid första ögonkastet är faktiskt helt naturligt.

Sanningen är falsk 

I boken “Business Model You” berättas om den brittiske filosofiprofessorn Bertrand Russell som i början av 1900-talet gjorde ett tankeexperiment kring en stol. Om vi tänker oss att tjugo personer tittar på en och samma stol från olika perspektiv. En från sidan, en annan framifrån, en tredje uppifrån och så vidare. På så sätt ser samtliga personer stolen ur olika vinklar. Är alla dessa vyer sanna? Ja. Men om alla är sanna, vilken av vyerna är då stolen? Det Russell kom fram till var att ingen vy var stolen. Stolen är en helt egen verklighet och varje vy är en representation av den. Och att uppfattningen av stolen, vår vy, var viktigare än själva stolen. Så är det också med sanningar.

Ditt minne är inte att lita på även om du är övertygad om det, det kommer att vilseleda dig. Alla bra minnen som du har utspelade sig inte som du minns dom och de dåliga var egentligen inte alls så hemska som du minns.

Även om människan är det mest utvecklade och intelligenta djuret på planeten så har vi tillkortakommanden. En av de största är just oförmågan att minnas vad som hänt oss och det kan skapa både problem och konflikter.

Dessutom finns det inget sätt att förutspå vad vi kommer att komma ihåg. Forskare har försökt se mönster i minnesbilder hos olika försökspersoner som sett samma sak, men det finns inget givet mönster – varje persons minne var unikt.

Den enda hypotesen är just att minnet är unikt och att det påverkas av våra tidigare erfarenheter och förväntningar. Vi måste ställa in oss på att vårt minne är påverkat och att vi bara minns det som vi undermedvetet vill minnas, oavsett om det är sant eller inte.

– Kundupplevelser är inte drivande för att skapa lojala kunder. Det som är viktigt är minnena, säger Bruce Temkin på Temkin Group.

Det här är något som vi ska tänka på när vi till exempel arbetar med kundupplevelser i företag och tjänster. Min bok “KUL e-handel” avslutas med “Fokusera på att ge kunden positiva minnen. Det är dessa som kommer att bestå – inte den faktiska objektiva kundupplevelsen.

 

Entreprenören en marxistisk arbetare?

Många företagare drömmer om att få kapital, men är verkligen det ekonomiska tillskottet den frälsning som de hoppas på? Blir de inte då bara till en spelpjäs i någon annans spel?

I svensk statistik och politisk debatt räknas de till arbetare vars yrken hör hemma i ett LO-förbunds kollektivavtalsområde. Gränslinjen mellan arbetare och tjänsteman gick huvudsakligen länge mellan industri- och tjänsteproduktion, men allteftersom svenska industriarbetare har fått mer kvalificerade uppgifter och friare arbetsförhållanden så har begreppen glidit ifrån sina namn. I andra länder förekommer skillnader i arbetsrätten för arbetare och tjänstemän men i Sverige är vi alla hyfsat lika inför lagen.

I finlandssvenskan används ibland ordet donare för arbetare, vilket kan härledas från ordet don i betydelsen verktyg. Alltså är då arbetare de som använder verktyg.

Inom marxismen anses man vara arbetare om man saknar inflytande över de tre formerna av makt:

  • Ägande av kapital
  • Beslutanderätt över användningen av maskiner och annan teknik.
  • Rätt att bestämma över och kontrollera andras arbetskraft.

Den marxistiska definitionen av arbetare är således baserad på makt och funktion, inte materiell standard eller ens arbetsuppgift. Och i dagens svenska industri är arbetet mer fritt, mer självstyrt och mer flexibelt,. Så det flesta inom LO-förbunden är idag inte arbetare enligt marxismen.

Men många entreprenörer kan nog räknas in bland de marxistiska arbetarna. Efter att ha fått in mångmiljonbelopp i riskkapital så har de förlorat sin position i toppen av företaget, de har blivit arbetare som arbetar och levererar åt någon annan.

– Lita aldrig på en bank. Tjäna pengarna först och gör av med dem sen, säger Björn Jakobson, grundaren till Babybjörn, i en intervju med tidningen Du&Co.

När jag själv startade SolutionPlanet i slutet av nittiotalet var vi under en period på jakt efter extern finansiering, det var alla it-bolag vid den tiden och vi ville också ha del av kakan. Men av olika anledningar passade det aldrig helt in och vi fortsatte driva företaget med eget kapital. Det är något vi är extremt glada för idag. Hade vi fått en eller ett par affärsänglar som finansiärer hade de absolut krävt avkastning och i början av 2000-talet dog marknaden helt. Många bolag, inklusive vårt, kunde inte leverera vinst och var tvungna att minska personal och kapa kostnader. Jag är övertygad om att SolutionPlanet inte hade funnits kvar idag om vi fått den finansiering vi sökte.

Att ta in kapital utifrån innebär att i större utsträckning jobba åt någon annan än sig själv – att bli en marxistisk arbetare.