När 0,14 blir 100

Jag har under flera år varit fascinerad över att ett media gör nyheter på ett annat medias produktion. Än mer nu när jag är mitt uppe i det med Gift vid första ögonkastet.

Lite fakta: Årets säsong av teveserien Gift vid första ögonkastet spelades in under 43 dagar i september och oktober 2016. Cirka 1.030 timmar av mitt liv. Av dessa timmar dokumenterade jag och frun, med våra dagbokskameror, och filmteamet cirka 70 timmar och dessa har av produktionen redigerats ner till (nu gissar jag lite) 90 minuter som sänds över åtta avsnitt.

90 minuter av 1.030 timmar visas av vår relation på teve.

Det blir ungefär 0,14 procent som blir till den helhet som kablas ut. För dig som tittar blir detta 100 procent – en sanning baserad på en bråkdel av vår verklighet.

När sedan nästa media (tabloider, nätsajter och radio) rapporterar om detta, så tar dom bara upp delar av denna bråkdel – en ännu mindre bråkdel som för deras publik uppfattas som den 100-procentiga sanningen.

Ett exempel ur “Gifta”: i avsnitt fyra sitter jag och tittar på en direktsänd modevisning från Paris och det upprör min fru så till den milda grad att hon vill att jag ska förklara mig, det syns tydligt i bild hur jag verkligen inte orkar bemöta hennes frågor. Jag tror till och med att jag säger “Jag orkar inte”. Den här dagen är det två veckor efter bröllopet och jag är oerhört trött på teve-produktionen, jag vill vara ifred, vara på tu man hand med min fru och lära känna henne på riktigt, utan en kamera i rummet. Produktionen upprepar, som ett mantra, att vi ska låtsas att dom inte är där, bara bete oss naturligt, men det är inte jättelätt. När dom kommer för att filma den kvällen vill jag knappt släppa in dom i lägenheten, jag gör kaffe till mig själv men frågar inte teve-teamet om dom vill ha (jag ska ju bete mig som om dom inte är där) och min fru blir upprörd över att jag inte är en bättre värd. Det här är bara en del av sammanhanget just innan klippet som kommer med i teve – till detta har vi haft en dag som alla andra med glädje, skratt, arbete, matbestyr, problem och lösningar.

Det här är såklart inte unikt för just det här programmet men det går upp för mig nu när jag ser det från insidan och upplever det på riktigt – läser kommenterar på nätet från personer som onyanserat och okritiskt tar ett teveprogram (även en dokumentär) som sanning. Jag kan ha överseende med att många tror att sanningen är så enkel men jag förväntar mig mer av journalister. Dom borde stå för högre verkshöjd, kritiskt tänkande och en gnutta intelligens – nåja, ganska mycket intelligens faktiskt.

Min kritik är inte mot produktionen eller redigeringen, de ska skapa bra teve, hitta bra “cliff hangers” så att du längtar efter nästa avsnitt – det är deras jobb och dom har gjort det bra. Jag menar att vi måste bli mer kritiska och mer rationella som mediekonsumenter och har nyligen skrivit: Har information blivit värdelös och Fejknyheter tar bara nästa steg.

När en journalist refererar till en bråkdel av en bråkdel av en verklighet så fördummar hen inte bara sin publik utan även sig själv och sitt förtroende. Jo, jag fattar att detta handlar om klick-ekonomi och snabba (enkla) texter men det vore ju mycket trevligare om journalisterna kunde lyfta näsan över dypölens yta och se den stora bilden. Hur får vi ihop relationer i dagens samhälle? Hur reagerar en relation på yttre påverkan? Hur går det att prestera på jobbet och samtidigt hitta rätt i en ny relation? Hur känns det att bli “bortgift”?

Men det jag sett hittills har enbart varit bökande i dypölen efter små klick-vänliga smulor – bråkdelar av 0,14 procent.

Ord är som en pil

“Genom att behålla fattningen i ett krisartat ögonblick kan du bespara dig åratal av besvär och vånda. Sårande ord som någon kastar ur sig i ett ögonblick av ilska har lett till många brutna vänskapsförhållanden. Ord är som pilar: när de väl skickats iväg är det omöjligt att ta tillbaka dem. Så välj dina ord med omsorg.”

Så skriver Robin Sharma i boken “Vem gråter vid din grav?”. Det här gäller så klart alla ord, även de positiva, men det är oftast de sårande som vi efteråt kommer att ångra och då är det försent. Även om vi ber om ursäkt och bedyrar hur mycket vi ångrar oss så har skadan redan skett – pilen har redan träffat.

Många människor skyller sina sårande ord på att de är känslomänniskor och att de känner starkt för situationen. Visst ska vi känna passion och visa känslor men att tappa humöret och agera irrationellt eller inkonsekvent kommer att påverka din omgivning negativt. Sharma skriver också att ledare måste uppträda lugnt och konsekvent i en stressig eller pressad situation – de agerar inte känslomässigt. Driver du en verksamhet måste din personal och dina kunder kunna förutse vad som kommer att hända i en kris, det måste vara konsekvent och rationellt.

Att annat problem med att tappa humöret är att det kan bli en vana och vanor kan med tiden bli en del av vår karaktär, av vår personlighet. Tänk bara på hur många, i övrigt vettiga, människor som beter sig irrationellt och aggressivt så fort de sätter sig bakom ratten på en bil. De tutar, skäller på medtrafikanter och svär för sig själva.

Känslor är bra, men var försiktig med hur de används och tänk på att utkastade ord inte går att ta tillbaka. Tänk efter och tänk efter igen innan du säger eller skriver något kritiserande. Tryck aldrig på “Sänd” för det där mejlet när du fortfarande är upprörd, det kan vänta en timme eller till i morgon då du kan läsa igenom igen och stå för varje enskilt ord.

Är giftermålet fortfarande heligt?

När jag ansökte och så småningom blev antagen till teve-experimentet Gift vid första ögonkastet funderade jag en hel del över hur det skulle bli att gifta sig med någon helt okänd.

Mitt första äktenskap, med mina barns mor, var heligt och när det gick i kras så fick jag mycket att tänka på. Naiv som jag var som ung trodde jag att äktenskapet skulle bli som det mina föräldrar hade – långt, lyckligt och stabilt. Men mitt liv är mitt, och formas till syvende och sist av mig och mina beslut och av min omvärld. Mitt liv är varken bättre eller sämre än någon annans liv – men det är mitt liv.

När tanken på ett hastigt bröllop med en okänd kvinna blev aktuell så var själva giftermålet inte det som jag oroade mig för. Min oro för henne som person och att flytta ihop med en okänd kvinna efter bara en knapp vecka var mycket större – väldigt mycket större.

Giftermålets betydelse i teve-programmet och att så många par gått skilda vägar efteråt kritiseras av Emanuel Karlsten i GP där han skriver om programmet: “Det devalverar äktenskapet, förringar betydelsen det har att samla den närmaste familjen och vännerna för att göra detta ceremoniella avstamp.

Först måste jag säga att det här bröllopet verkligen var för de närmaste, vi fick endast bjuda in 15 gäster var och då blir det verkligen bara de allra närmaste. Och bröllopsdagen blev ett roligt avstamp för vår relation. Sedan kan jag inte tro att programmet förändrar någons syn på äktenskapet. Äktenskapet ses redan av de flesta mest som en institution, något som de ingår för att göra det juridiskt enklare att leva ihop, men självklart ingås det med kärlek, tro och hopp de ingredienser som utgör grunden för alla relationer.

Det viktiga med teve-programmet är vår relation inte under vilket paraply det söker skydd när stormen kommer. “Sambos vid första ögonkastet” eller “Livskamrat vid första ögonkastet” blir liksom inte riktigt lika slagkraftigt, eller hur?

Äktenskapet har en symbolisk kraft men att ge teve-programmet Gift vid första ögonkastet skuld eller kred för att ändra vår syn på det är nog att gå lite för långt.

Det finns så mycket mera

I veckans avsnitt av Gift vid första ögonkastet åker vi på bröllopsresa till Prag som den här vecka in mitten av september visade sig från sin allra somrigaste sida – temperaturen närmade sig 30 på dagarna.

Jag har varit i Prag två gånger tidigare, senast med min dotter kring jul för fem sex år sedan, så jag kände att jag hade bra koll på staden men den här gången fick jag se mer. Dels för att det var kalasväder och vi promenerade runt, dels för att resan innehöll en del utfärder.

Vi filmades större delen av dagarna, givetvis under alla aktiviteter och sedan dagliga synkar (personliga intervjuer) där vi i enskildhet berättar för kameran vad vi tycker, tänker och känner. Mad tanke på hur mycket vi upplevde under dessa tre dagar så är det synd att så lite kommer med i det slutredigerade teveprogrammet. Jag förstår att det är så, men jag tänker också på all energi och allt jobb som lagts på att hitta inspelningsplatser, fråga om vi får filma på restauranger, och vända ut och in på varje situation och känsla. Dessa upplevelser och samtal kommer nu “bara” oss till nytta – men det är också skönt att vissa delar av vårt äktenskap förblir vår egendom.

Bilden är från en trädgård (Vrtbovská zahrada där vi i veckans avsnitt sitter och pratar om kärlekens språk) som är byggd i olika nivåer och mitt i bilden står vår ständiga följeslagare William och filmar. Efter detta åt vi en fantastisk lunch på en takrestaurang intill, inte heller detta kom på teve, men som sagt alla minnen delar vi inte.

Måste du säga Ja? 

En av de vanligaste frågorna som jag har fått de senaste veckorna är “Har ni skrivit kontrakt på att saga Ja vid giftermålet?

Svaret är enkelt och kort – Nej.  Inte ens SVT kan tvinga någon att gifta sig men efter att ha gått igenom många timmar av enkäter och intervjuer och redan innan haft en tilltro till experter och experiment så är risken för ett nej väldigt liten. Jag hade redan vid vigseln lagt två veckor på filmande och investerat massor av tid och tanke på experimentet. Första telefonintervjun var nog tre månader innan själva giftermålet. Och för varje steg jag kom närmare slutet så investerade jag mer av mig själv.

När Gift vid första ögonkastet avslutas i maj har jag levt med detta i nästan ett helt år – från ansökan till efterspel. Om någon hade berättat att detta skulle ta ett år av energi, tankar, bekymmer och stress så hade jag tänkt efter en extra gång innan jag gick vidare.

Men om sanningen ska fram, så hade jag nog gått vidare i alla fall…