När alla säger att det är perfekt

Har du varit med om att några gemensamma vänner sagt att “ni skulle passa jättebra ihop”, eller “varför är inte ni ett par”?  På så sätt har du kanske fått upp ögonen för en helt ny relation, en relation som du inte tidigare övervägt. Så är det med experimentet “Gift vid första ögonkastet“. Där har fyra trovärdiga och kunniga experter parat ihop mig med en, i deras ögon, perfekt kvinna. Redan från början är tanken att vi är ett prefekt par förankrad i mina tankar – att tro på något kan göra underverk. Jag både vill att de ska ha rätt och hör dom säga att dom har gjort rätt.

Jag vet redan efter några dagar att jag aldrig blivit ihop med min fru utan experternas “match making”. Men jag förstår varför de matchat oss med varandra och min tro på deras kunskap är orubbad – jag vill att hon ska vara “kvinnan i mitt liv” och med tro kan jag åstadkomma mycket.

En ordentlig tro på sig själv, sina egna idéer och förmågan att peppa sig själv är också nödvändiga förmågor för att lyckas som företagare.

Ett nystartat företag i USA har bara 35 procents chans att överleva i fem år, men studier har visat att över 80 procent av entreprenörerna bedömde chansen som minst 60 procent. Och en tredjedel ansåg sig vara 100 procent säkra på att lyckas. Är optimism en förutsättning för att bli entreprenör?

– En av fördelarna med att vara optimistisk är att det förstärker uthålligheten vid motgångar, säger nobelpristagaren och psykologiprofessorn Daniel Kahneman i sin bok “Thinking fast and slow”. De flesta entreprenörer ser världen som mer godartad än den egentligen är, sina förmågor som mer fördelaktiga än de verkligen är och de mål dom sätter upp som mer realistiska.

Vi lär idag ut entreprenörskap i skolorna men frågan som uppstår är då om man kan lära ut optimism? Jag ställer frågan till Kahneman.

– Läs Martin Seligmans bok om optimism (Learned Optimism), svarar Kahneman i ett mejl till mig, den beskriver hans arbete med att lära ut optimism.

Att vara entreprenör är att vara obotlig optimist och att kunna lyfta sig själv när alla andra trycker ner dig.

I mitt äktenskap har jag all utomstående hjälp och pepp man kan tänka sig och med min egen förmåga till självsuggestion och självpepp så tror jag uppriktigt på hela experimentet.

Att leva med en VJ

En kamera i mitt vardagsrum

Det kanske låter uppenbart men att vara med i en dokumentär innebär att mitt liv ska dokumenteras. Det betyder att en VJ (videojournalist) följer mig i dagliga situationer och att vi sitter ofta ner för att göra en synk, en sorts personlig intervju.

Veckorna av filmning innan själva bröllopet kändes helt naturliga och allt var spännande. Vi gjorde synkar, jag fick inblick i modern videoteknik (mitt första företag, för över 30 år sedan, var ett videoproduktionsbolag) och jag var oerhört spänd på vem de matchat mig med.

Att bära en mygga (liten mikrofon) i skjortknäppningen och en sändare i byxlinningen blir naturligt och jag tar snabbt till mig de olika momenten i filmandet. Jag märker snart att jag börjar styra upp olika filmsekvenser och kommer med förslag på vinklar och scener när vi ska filma. Jo, även en dokumentär består av flera scener och många av dessa är iscensatta, men inte för att göra något som är osant utan endast för att “verkligheten” ska bli dokumenterad.

Under själva bröllopet är nog första gången som jag verkligen tar in att detta är en teveproduktion. Hela huset är fullt av människor från produktionen, producenten ger order i headset, assistenter springer runt och fixar och bröllopsakten filmas av fem-sex kameror och rummet är varmt och ljust av alla lampor.

När jag och min nya fru åker på bröllopsresa är det fortfarande kul med teveproduktionen. Vi blir kungligt bemötta av alla, hotellet undrar om vi är filmstjärnor och folk på gatan tittar nyfiket när vår promenad genom Prag dokumenteras på film. Känslan är ny, kittlande och spännande.

När vi flyttat ihop och börjar landa så vill jag bara fokusera på att lära känna min fru, utforska var relationen kan ta vägen och jag börjar tröttna på hela “tevegrejen”. Vid något tillfälle är jag till och med så sur och tvär att jag knappt vill släppa in vår VJ i lägenheten för att filma det vi kommit överens om. Han ska vara med när vi går och lägger oss, när vi borstar tänderna och han får nyckel för att kunna smyga in tidigt på morgonen för att kunna dokumentera hur vi vaknar.

Det kan vara ganska jobbigt att leva med en VJ.

Jag och VJ William Johansson

Men jag inser så här i efterhand att en skicklig och rutinerad VJ är det som gör hela skillnaden. Efter att ha sett andra teveproduktioner med snarlika situationer så förstår jag att jag har varit lyckligt lottad.

Alla intervjuer är ett samspel mellan mig och journalisten. Mina svar blir bara så bra som frågorna ställs – jag har stor respekt vår VJ William och hans arbete. Tack för att du stod ut, var professionell och gjorde mig rättvisa.

 

Underkläder till en okänd kvinna

När jag gifter mig tycker jag det är helt naturligt att min fru ska bära strumpor från min e-handel.

Men att ge någon helt okänd intima underkläder är knappast utan risk. För några år sedan skrevs denna långa diskussion på sajten Familjeliv efter att en kund hos mitt företag givit sin fru underkläder i julklapp. Dessa hade inte tagits emot väl, och många reagerar starkt på att intima gåvor kan vara okänsligt. Så hur skulle min okända fru ta emot min gåva?

Jag resonerade så här. Om experterna har gjort sitt jobb så är hon en kvinna som gillar mode och lite glamour och då kommer hon tycka om min gåva. Och jag måste vara mig själv, jag skulle inte kunna vara gift med någon som tycker att min verksamhet, med en hel del sensuella underkläder, är märklig eller suspekt.

Så dagen innan vårt bröllop får min blivande fru ett paket innehållande en diskret och snygg stay-up-strumpa med ett naturellt ben och cremefärgad spetstopp. Min tanke med detta färgval var att hon förmodligen varit gift tidigare, är i min ålder och då tycker att helvita ben är lite fel men vill ändå ha lite vitt eftersom det är så starkt förknippat med brudens klädsel.

Jag håller tummarna för att strumporna tas emot på rätt sätt.

Den 12 september

Den 12 september 1990 befann jag mig på en före detta klasskamrats 25-årsfest i hennes föräldrars villa i Bromma. När jag satt där i en soffa och pratade med någon innan middagen såg jag en kvinna i svart klänning komma gående nerför trappan. Det var första gången jag såg den kvinna som kom att bli min första fru

På dagen 26 år senare, den 12 september 2016, står jag och väntar på att för första gången få se den kvinna som ska bli min andra fru. Jag har inte en aning om hur hon ser ut. Inte om hon är lång eller kort. Smal eller kraftig. Blond eller mörk. Jag vet ingenting mer än att jag veckorna innan varit brutalt ärlig om vilken kvinna jag söker och vad hon kommer att få i mig.

För att ett arrangerat äktenskap ska fungera måste de som arrangerar få all information. Min första utmaning i experimentet “Gift vid första ögonkastet” var att skala bort mina olika personas som jag utan ansträngning använder i mitt dagliga liv. Jag måste skala bort fasaden och blotta det sanna jaget. Om jag inte kan förmedla exakt vad jag söker och vem jag är finns det ingen expert i världen, hur kompetenta de än är, som kan hitta min perfekta match. Och det gäller även min blivande fru – jag hoppas att hon också lyckats med detta.

Jag har svarat på enkäter och blivit intervjuad av experter, och jag har som sagt varit mycket uppriktig, inte hållit något tillbaka.

Det enda jag egentligen inte haft så mycket åsikter om under uttagningen var utseendet på min blivande fru och nu stod jag där framme och väntade och undrade – eller snarare fylld av skräck. Skulle experterna ha hittat rätt och hade jag lyckats förmedla mitt sanna jag?

Att kasta sig in i det okända

I juni förra året tog jag första steget mot något helt okänt, något jag aldrig tidigare varit med om. Jag såg en annons på nätet om teveprogrammet “Gift vid första ögonkastet” och anmälde mig.

Lifehack.org

Jag tycker själv att det är lite galet att ta sådana här stora och skrämmande steg men de som känner mig tycker nog att det här är precis vad de förväntar sig av mig – något lite utöver det vanliga. När jag tänker efter så har de faktiskt helt rätt.

Min mamma berättar dock att jag som liten var ängslig och rädd för allt som var okänt; att åka tunnelbana, att gå till fotografen eller att gå in på ett stort mörkt museum. Men växte upp i en trygg miljö där jag blev säker och efter inte alltför många år började jag kasta mig in i det okända. Jag startade otaliga projekt och redan som 16-åring startade jag mitt första egna företag. Och det har blivit många företag på vägen fram till idag.

I slutet på 2001 flyttade jag hem till Stockholm efter några år i London. Efter många år i it-branschen var jag nyfiken på e-handel och 2003 lanserade jag en webbutik som sålde nylonstrumpor. Jag hade inte en aning om vad jag givit mig in i, en helt ny bransch med produkter jag inte kunde något om och dessutom i en tid då mina finanser var så ansträngda att jag inte ens hade råd att registrera ett nytt företag – jag fick nästan panik när den första beställningen kom in efter bara två dagar.

Det okända är spännande och kittlande men för mig är risken alltid kalkylerad. Att starta företag i en bransch jag inte kunde något om var givetvis riskfyllt men jag hade startat många företag tidigare och det okända var endast produkten och branschen. Att anmäla mig till ett teveprogram där jag gifter mig har givetvis många okända faktorer men också en hel del kända, jag har gift mig tidigare, jag har varit med kvinnor tidigare och jag skulle få assistans av programmets experter.

Att vara entreprenör är att ständigt utmana etablerade branscher, gamla tankemönster, sin omgivning och sig själv. Och att lära sig något nytt är att utvecklas. Det passar inte alla men det är definitivt för mig.

Att jag gifter mig vid första ögonkastet är faktiskt helt naturligt.