När alla säger att det är perfekt

Har du varit med om att några gemensamma vänner sagt att “ni skulle passa jättebra ihop”, eller “varför är inte ni ett par”?  På så sätt har du kanske fått upp ögonen för en helt ny relation, en relation som du inte tidigare övervägt. Så är det med experimentet “Gift vid första ögonkastet“. Där har fyra trovärdiga och kunniga experter parat ihop mig med en, i deras ögon, perfekt kvinna. Redan från början är tanken att vi är ett prefekt par förankrad i mina tankar – att tro på något kan göra underverk. Jag både vill att de ska ha rätt och hör dom säga att dom har gjort rätt.

Jag vet redan efter några dagar att jag aldrig blivit ihop med min fru utan experternas “match making”. Men jag förstår varför de matchat oss med varandra och min tro på deras kunskap är orubbad – jag vill att hon ska vara “kvinnan i mitt liv” och med tro kan jag åstadkomma mycket.

En ordentlig tro på sig själv, sina egna idéer och förmågan att peppa sig själv är också nödvändiga förmågor för att lyckas som företagare.

Ett nystartat företag i USA har bara 35 procents chans att överleva i fem år, men studier har visat att över 80 procent av entreprenörerna bedömde chansen som minst 60 procent. Och en tredjedel ansåg sig vara 100 procent säkra på att lyckas. Är optimism en förutsättning för att bli entreprenör?

– En av fördelarna med att vara optimistisk är att det förstärker uthålligheten vid motgångar, säger nobelpristagaren och psykologiprofessorn Daniel Kahneman i sin bok “Thinking fast and slow”. De flesta entreprenörer ser världen som mer godartad än den egentligen är, sina förmågor som mer fördelaktiga än de verkligen är och de mål dom sätter upp som mer realistiska.

Vi lär idag ut entreprenörskap i skolorna men frågan som uppstår är då om man kan lära ut optimism? Jag ställer frågan till Kahneman.

– Läs Martin Seligmans bok om optimism (Learned Optimism), svarar Kahneman i ett mejl till mig, den beskriver hans arbete med att lära ut optimism.

Att vara entreprenör är att vara obotlig optimist och att kunna lyfta sig själv när alla andra trycker ner dig.

I mitt äktenskap har jag all utomstående hjälp och pepp man kan tänka sig och med min egen förmåga till självsuggestion och självpepp så tror jag uppriktigt på hela experimentet.

Att leva med en VJ

En kamera i mitt vardagsrum

Det kanske låter uppenbart men att vara med i en dokumentär innebär att mitt liv ska dokumenteras. Det betyder att en VJ (videojournalist) följer mig i dagliga situationer och att vi sitter ofta ner för att göra en synk, en sorts personlig intervju.

Veckorna av filmning innan själva bröllopet kändes helt naturliga och allt var spännande. Vi gjorde synkar, jag fick inblick i modern videoteknik (mitt första företag, för över 30 år sedan, var ett videoproduktionsbolag) och jag var oerhört spänd på vem de matchat mig med.

Att bära en mygga (liten mikrofon) i skjortknäppningen och en sändare i byxlinningen blir naturligt och jag tar snabbt till mig de olika momenten i filmandet. Jag märker snart att jag börjar styra upp olika filmsekvenser och kommer med förslag på vinklar och scener när vi ska filma. Jo, även en dokumentär består av flera scener och många av dessa är iscensatta, men inte för att göra något som är osant utan endast för att “verkligheten” ska bli dokumenterad.

Under själva bröllopet är nog första gången som jag verkligen tar in att detta är en teveproduktion. Hela huset är fullt av människor från produktionen, producenten ger order i headset, assistenter springer runt och fixar och bröllopsakten filmas av fem-sex kameror och rummet är varmt och ljust av alla lampor.

När jag och min nya fru åker på bröllopsresa är det fortfarande kul med teveproduktionen. Vi blir kungligt bemötta av alla, hotellet undrar om vi är filmstjärnor och folk på gatan tittar nyfiket när vår promenad genom Prag dokumenteras på film. Känslan är ny, kittlande och spännande.

När vi flyttat ihop och börjar landa så vill jag bara fokusera på att lära känna min fru, utforska var relationen kan ta vägen och jag börjar tröttna på hela “tevegrejen”. Vid något tillfälle är jag till och med så sur och tvär att jag knappt vill släppa in vår VJ i lägenheten för att filma det vi kommit överens om. Han ska vara med när vi går och lägger oss, när vi borstar tänderna och han får nyckel för att kunna smyga in tidigt på morgonen för att kunna dokumentera hur vi vaknar.

Det kan vara ganska jobbigt att leva med en VJ.

Jag och VJ William Johansson

Men jag inser så här i efterhand att en skicklig och rutinerad VJ är det som gör hela skillnaden. Efter att ha sett andra teveproduktioner med snarlika situationer så förstår jag att jag har varit lyckligt lottad.

Alla intervjuer är ett samspel mellan mig och journalisten. Mina svar blir bara så bra som frågorna ställs – jag har stor respekt vår VJ William och hans arbete. Tack för att du stod ut, var professionell och gjorde mig rättvisa.

 

När 0,14 blir 100

Jag har under flera år varit fascinerad över att ett media gör nyheter på ett annat medias produktion. Än mer nu när jag är mitt uppe i det med Gift vid första ögonkastet.

Lite fakta: Årets säsong av teveserien Gift vid första ögonkastet spelades in under 43 dagar i september och oktober 2016. Cirka 1.030 timmar av mitt liv. Av dessa timmar dokumenterade jag och frun, med våra dagbokskameror, och filmteamet cirka 70 timmar och dessa har av produktionen redigerats ner till (nu gissar jag lite) 90 minuter som sänds över åtta avsnitt.

90 minuter av 1.030 timmar visas av vår relation på teve.

Det blir ungefär 0,14 procent som blir till den helhet som kablas ut. För dig som tittar blir detta 100 procent – en sanning baserad på en bråkdel av vår verklighet.

När sedan nästa media (tabloider, nätsajter och radio) rapporterar om detta, så tar dom bara upp delar av denna bråkdel – en ännu mindre bråkdel som för deras publik uppfattas som den 100-procentiga sanningen.

Ett exempel ur “Gifta”: i avsnitt fyra sitter jag och tittar på en direktsänd modevisning från Paris och det upprör min fru så till den milda grad att hon vill att jag ska förklara mig, det syns tydligt i bild hur jag verkligen inte orkar bemöta hennes frågor. Jag tror till och med att jag säger “Jag orkar inte”. Den här dagen är det två veckor efter bröllopet och jag är oerhört trött på teve-produktionen, jag vill vara ifred, vara på tu man hand med min fru och lära känna henne på riktigt, utan en kamera i rummet. Produktionen upprepar, som ett mantra, att vi ska låtsas att dom inte är där, bara bete oss naturligt, men det är inte jättelätt. När dom kommer för att filma den kvällen vill jag knappt släppa in dom i lägenheten, jag gör kaffe till mig själv men frågar inte teve-teamet om dom vill ha (jag ska ju bete mig som om dom inte är där) och min fru blir upprörd över att jag inte är en bättre värd. Det här är bara en del av sammanhanget just innan klippet som kommer med i teve – till detta har vi haft en dag som alla andra med glädje, skratt, arbete, matbestyr, problem och lösningar.

Det här är såklart inte unikt för just det här programmet men det går upp för mig nu när jag ser det från insidan och upplever det på riktigt – läser kommenterar på nätet från personer som onyanserat och okritiskt tar ett teveprogram (även en dokumentär) som sanning. Jag kan ha överseende med att många tror att sanningen är så enkel men jag förväntar mig mer av journalister. Dom borde stå för högre verkshöjd, kritiskt tänkande och en gnutta intelligens – nåja, ganska mycket intelligens faktiskt.

Min kritik är inte mot produktionen eller redigeringen, de ska skapa bra teve, hitta bra “cliff hangers” så att du längtar efter nästa avsnitt – det är deras jobb och dom har gjort det bra. Jag menar att vi måste bli mer kritiska och mer rationella som mediekonsumenter och har nyligen skrivit: Har information blivit värdelös och Fejknyheter tar bara nästa steg.

När en journalist refererar till en bråkdel av en bråkdel av en verklighet så fördummar hen inte bara sin publik utan även sig själv och sitt förtroende. Jo, jag fattar att detta handlar om klick-ekonomi och snabba (enkla) texter men det vore ju mycket trevligare om journalisterna kunde lyfta näsan över dypölens yta och se den stora bilden. Hur får vi ihop relationer i dagens samhälle? Hur reagerar en relation på yttre påverkan? Hur går det att prestera på jobbet och samtidigt hitta rätt i en ny relation? Hur känns det att bli “bortgift”?

Men det jag sett hittills har enbart varit bökande i dypölen efter små klick-vänliga smulor – bråkdelar av 0,14 procent.

Ord är som en pil

“Genom att behålla fattningen i ett krisartat ögonblick kan du bespara dig åratal av besvär och vånda. Sårande ord som någon kastar ur sig i ett ögonblick av ilska har lett till många brutna vänskapsförhållanden. Ord är som pilar: när de väl skickats iväg är det omöjligt att ta tillbaka dem. Så välj dina ord med omsorg.”

Så skriver Robin Sharma i boken “Vem gråter vid din grav?”. Det här gäller så klart alla ord, även de positiva, men det är oftast de sårande som vi efteråt kommer att ångra och då är det försent. Även om vi ber om ursäkt och bedyrar hur mycket vi ångrar oss så har skadan redan skett – pilen har redan träffat.

Många människor skyller sina sårande ord på att de är känslomänniskor och att de känner starkt för situationen. Visst ska vi känna passion och visa känslor men att tappa humöret och agera irrationellt eller inkonsekvent kommer att påverka din omgivning negativt. Sharma skriver också att ledare måste uppträda lugnt och konsekvent i en stressig eller pressad situation – de agerar inte känslomässigt. Driver du en verksamhet måste din personal och dina kunder kunna förutse vad som kommer att hända i en kris, det måste vara konsekvent och rationellt.

Att annat problem med att tappa humöret är att det kan bli en vana och vanor kan med tiden bli en del av vår karaktär, av vår personlighet. Tänk bara på hur många, i övrigt vettiga, människor som beter sig irrationellt och aggressivt så fort de sätter sig bakom ratten på en bil. De tutar, skäller på medtrafikanter och svär för sig själva.

Känslor är bra, men var försiktig med hur de används och tänk på att utkastade ord inte går att ta tillbaka. Tänk efter och tänk efter igen innan du säger eller skriver något kritiserande. Tryck aldrig på “Sänd” för det där mejlet när du fortfarande är upprörd, det kan vänta en timme eller till i morgon då du kan läsa igenom igen och stå för varje enskilt ord.

Är giftermålet fortfarande heligt?

När jag ansökte och så småningom blev antagen till teve-experimentet Gift vid första ögonkastet funderade jag en hel del över hur det skulle bli att gifta sig med någon helt okänd.

Mitt första äktenskap, med mina barns mor, var heligt och när det gick i kras så fick jag mycket att tänka på. Naiv som jag var som ung trodde jag att äktenskapet skulle bli som det mina föräldrar hade – långt, lyckligt och stabilt. Men mitt liv är mitt, och formas till syvende och sist av mig och mina beslut och av min omvärld. Mitt liv är varken bättre eller sämre än någon annans liv – men det är mitt liv.

När tanken på ett hastigt bröllop med en okänd kvinna blev aktuell så var själva giftermålet inte det som jag oroade mig för. Min oro för henne som person och att flytta ihop med en okänd kvinna efter bara en knapp vecka var mycket större – väldigt mycket större.

Giftermålets betydelse i teve-programmet och att så många par gått skilda vägar efteråt kritiseras av Emanuel Karlsten i GP där han skriver om programmet: “Det devalverar äktenskapet, förringar betydelsen det har att samla den närmaste familjen och vännerna för att göra detta ceremoniella avstamp.

Först måste jag säga att det här bröllopet verkligen var för de närmaste, vi fick endast bjuda in 15 gäster var och då blir det verkligen bara de allra närmaste. Och bröllopsdagen blev ett roligt avstamp för vår relation. Sedan kan jag inte tro att programmet förändrar någons syn på äktenskapet. Äktenskapet ses redan av de flesta mest som en institution, något som de ingår för att göra det juridiskt enklare att leva ihop, men självklart ingås det med kärlek, tro och hopp de ingredienser som utgör grunden för alla relationer.

Det viktiga med teve-programmet är vår relation inte under vilket paraply det söker skydd när stormen kommer. “Sambos vid första ögonkastet” eller “Livskamrat vid första ögonkastet” blir liksom inte riktigt lika slagkraftigt, eller hur?

Äktenskapet har en symbolisk kraft men att ge teve-programmet Gift vid första ögonkastet skuld eller kred för att ändra vår syn på det är nog att gå lite för långt.